Whenever I get low, I get high.

Tänker på mitt liv som en enda stor bergodalbana som går upp och ner så snabbt att humöret knappt hänger med i svängarna. Vissa dagar kan jag må som om jag aldrig mer vill lyfta en muskel i kroppen för allt känns så obetydligt och meningslöst medan andra dagar är jag så positiv och driven att fortsätta framåt. 

Att det toppar och dalar så tvärt som det gör är ju kanske inte så bra men har man aldrig mått dåligt så vet man inte den sanna känslan av lycka. 

 Viktigast av allt som är en stor anledning till att jag kan "hinna" må bra är min sambo. Han har varit en stöttepelare de senaste 5 åren av min livsresa och det känns skönt att för första gången hitta en människa jag kan lita på i vått och torrt. 

Kärleken är det största drivmedlet här i livet och utan det kommer man inte långt. Det handlar inte om att ha pojk/flickvän utan först och främst måste man lära sig älska sig själv så man tillåter sig ta emot och ge andra kärlek. Sen kan det vara en hobby eller passion för något, familjen, bästa vännen eller något kärt djur. 

Alla har vi något som matar oss med positiv energi det gäller bara att utnyttja den källan och samtidigt ömt bevara den så det inte dräneras. 


God morgon förresten! 

Vissa saker var inte bättre förr!

Kikade runt lite på nätet och hittade bilder som verkligen kändes som nostalgi...
 
 
Här har ni Ronald McDonald originalet. Jag är inte den som är rädd för clowner men jag skulle nog inte vilja umgås runt denna man. Han ser ut som han vore förrymd från en institution. Hmmm...
 
 
Här däremot har ni Nalle Puh och Christoffer-Robin i originalform innan de blev tecknade. Det här är ju bara så... Awwwwh!
 
 
En bild från hemtrakten, denna bild är från en morgon 1967 dagen då sverige bytte från vänster till höger-trafik. Det gällde verkligen att akta sig i detta kaos! Undrar hur många trafikolyckor och människor som fick sätta livet till i denna förvirring?

Utbrott

Tar en liten minipaus från konterandet nu. Kan knappt fatta hur arbetsskadad man är att man knappt unnar sig en paus för hjärnan under dagen. Snart är det i alla fall lunch och magen kurrar.
 
I lördags var första dagen för medicineringen av min son. Det gick inte alls som väntat...
Under dagen hanns det med ett flertal utbrott utan dess like, vissa beteenden som inte alls har visat sig hos Jamal förr och andra som blev otroligt förstärkta. I vanliga fall kan man känna på sig att utbrotten är på väg och man kan oftast styra bort dem när de nalkas men denna gång kom det som en chock alla gånger. Utan att gå in på vidare detaljer om dessa så har vi ändå kommit fram till att Concerta fungerar absolut inte för honom.
 
Jag ringde till BUP-jouren under kvällen när allt lugnat ner sig och berättade om dagen och ifrågasatte om jag verkligen ska ge honom detta dagen efter. Enligt läkaren så ska man nog veta mer om bakgrund och situation men med tanke på det jag berättade blev jag avrådd att fortsätta.
 
Nu imorse ringde jag till vår läkare på BUP som fullkomligt höll med tidigare läkare och vi har nu fått en ny tid inbokad med en läkare och ska se över vilken annan medicin som vi kan ersätta denna med.
 
Det är så svårt när man har en dubbeldiagnos att arbeta med. Jag har hört sedan innan att det kan bli lite trixigt att hitta rätt medicin och rätt mängd. Jag hoppas verkligen att vi kan komma fram till en bra lösning på vår nästa läkartid. Ibland när jag tittat på Jamal vill jag bara gråta för jag tycker så synd om honom. Varje gång jag lider och bara vill dra håret av huvudet så kan jag inte ens tänka mig hur han mår utav allt detta.
 
Men vi får sätta våra förhoppningar till nästa möte och kämpa på tills dess.
 
Nu är det bara ett par minuter kvar till lunch så nu "ska jag bara" köra klart konteringen och slänga i mig lite mat!